Skulle du?

Skulle du valt/välja att göra en bröstförstoring om ingen annan än du själv kunde se att du genomgått operationen? Om alla andra i hela världen ser dina vanliga, naturliga bröst? Skulle du ändå?

Bröstförstoring för min egen skull?

Jag sa själv alltid (precis som många andra som opererar sina bröst) att jag gjorde min bröstförstoring för min egen skull. För att jag skulle må bättre, för att jag skulle känna mig finare och mer nöjd med min kropp. Men sanningen fann jag senare, att det var inte för min skull som jag opererade mig. Även om jag intalat mig det och tryckt in orden i mitt huvud så att de blev en falsk ”sanning” som jag levde med och trodde på. Jag hade lurat mig själv. Som en robot rapade jag egentligen upp en mening som jag hört andra säga, som kändes rätt och sann, men som jag inte ens förstod innebörden av – inte egentligen.

Sanningen egentligen?

Den satt långt inne och jag fick gräva djupt inom mig för att nysta fram den. Våga känna, våga rannsaka mig själv, djupt och våga söka svaren på osköna frågor som jag kände gjorde mig till en oskön person. Och kanske lite vilsen.

Vad fan höll jag på med och varför? Varför ville jag göra en bröstförstoring, jag som hade allt som spelar någon roll i livet.

Svaret? Komplicerat. Det går tillbaka ända till barnsben: maskrosbarn, mobbning, alltid känna sig fel och inte passa in, otillräcklighet, osynlig, bekräftelsebehov, känslan av att sakna värde, osäkerhet, usel självkänsla och självbild. I vuxna år gjorde allt detta mig till en people pleaser i överlevnadsläge, suktandes efter bekräftelse, att passa in, jaga tillfällig lycka. En duktig flicka som blev expert på att skjuta bort känslor och agera tanklöst och taktlöst. Kan skriva en hel bok om detta, oj då, det gör jag visst 🫢

Men den förenklade versionen: Ja, jag ville ju att andra skulle se min kropp – eller rättare sagt, se mig. Tycka och tänka att jag var attraktiv, tycka om mig. Andras bekräftelse i blickar, kommentarer, ord, de var som en slags föda som jag svalde hel och försökte fylla hålen inuti mig själv med. I hopp om att jag också skulle må bättre i mig själv. Mycket byggt av ett luftslott vars byggstenar var tillverkade av hur andra såg mig. En slags bekräftelse som jag längtat efter sedan barnsben. En validering på att jag dög, var värdefull, var en sån folk ville vara med, var en sån som folk pratade om och med, en sån som andra skulle tycka om. Detta och att jag sökte den tillfälliga lyckan som operationen gav, som när man köpt något nytt materiellt, en dopaminkick. Som gick över i en snabb takt för mig, extra fort då min hälsa försämrades så drastiskt av implantaten.

Bara jag själv spelar någon roll

Jag lärde mig att hålet som jag försökte fylla efter min bästa förmåga, var ett hål som ingen annan kunde fylla utom jag själv. Det är bara vad jag tycker och tänker om mig själv som spelar någon roll. Att i mitt liv, där är det jag som sitter i förarsätet.

Vad andra tyckte om mig, andras bekräftelse och att andra skulle tycka att jag var vacker, det spelade ingen roll. Jag behövde själv tycka om mig, förstå att jag var värdefull för den jag är. Att det inte har ett skit att göra med hur smal jag var, hur snygg jag var, en bröstförstoring och diverse andra ingrepp. Dessa insikter kom för sent, när jag redan opererat mig en och två och fyra gånger.

Influencers, sociala plattformar, media och samhället 

Sedan långt tillbaka har media och samhället målat upp olika bilder för oss hur en snygg/attraktiv kvinna ska se ut. Sociala medier driver våra unga flickor och kvinnor att tro att filtrerade ansikten och kroppar är verkliga och de idealiseras i tidig ålder. Kändisar, influencers och förebilder lägger sig under kniven och alternerar sig till ”perfektion” (enligt dagens mått mätt). Knappnålsnäsor, russian lips, kinder, trådlyft, spetsiga hakor, bröst, rumpor, magar, slät och rynkfri hud – filtrerat fast i verkliga livet.

Influencers som ”lägger korten på bordet” ett halvår efter sina plastikoperationer och bekräftar det uppenbara för sina följare och fans (som alla redan sett och vet).  ”Ja, jag har förstorat mina bröst. Det är något jag gjort för min skull jada jada”. Unga flickor och kvinnor som idoliserar denne person tänker i sin tur: ”Åh vad enkelt, hon har inte ens varit borta från sina sociala medier en enda dag när hon opererades. Runda, fasta bröst från ena dagen till den andra, jag vill också, jag vill se ut som henne, bli älskad och framgångsrik som henne”.

Behovet av ett kirurgiskt ingrepp triggas än mer när samma skara ser hur kvinnor och män fäller kommentarer som bekräftar hur vacker, perfekt, snygg, sexig osv den här kändisen/influencern är efter sin bröstförstoring. Och media driver på och blåser upp med intervjuer, artiklar och snapshots från följarkommentarer.

”Men det är ju okej, hon får ju göra vad hon vill med sin kropp och viktigast av allt: hon gjorde det ju för sin egen skull..?” Visst gjorde hon det! Hon skiter i vad andra tycker… eller? Det handlar inte om utsidan, utan insidan, eller?

Skulle du, göra en bröstförstoring som ingen annan kunde se?

Vi lär oss att vanliga kroppar inte duger, att vi kvinnor inte duger, att vi behöver alternera det vi fötts med. Möblera om, fylla ut, ta bort, lägga i, dra åt, spruta in. Men vi behöver inte det, det är helt sjukt att vi invaggas i att tro att det är så, redan från barnsben. Vårt värde ligger inte i exempelvis en bröstförstoring. En bröstförstoring kommer inte bidra till att man älskar sig själv mer, inte på det viset som spelar någon roll. Man älskar hur andra ser på en och tror att det är det som betyder något, fastän det viktigaste är hur vi ser på oss själva. Allt börjar och slutar hos dig.

Så, skulle du verkligen operera dina bröst om ingen annan människa på jorden kunde se dina förstorade bröst utom du själv? Hade du betalat 40.000+, genomgått en operation med allt vad det innebär, smärta, läkning, reoperation i framtiden, utsatt dig för risker, för direkta och sena komplikationer etc, för något som bara du själv kan se och känna? Bara din egen bekräftelse och ingen annans. Igen annan som ser. Handen på hjärtat nu, skulle du?

Om du har bestämt dig för att göra en bröstförstoring så finns vissa saker du bör veta innan, till exempel att vissa kvinnor utvecklar systemiska symptom av sina bröstimplantat, kallat BII – Breast Implant Illness även kallat SSBI – Systemic Symptoms Associated with Breast Implants.