Josefines berättelse om Breast Implant Illness
År 2009 gör Josefine en bröstförstoring. Det hon inte vet då är att bröstimplantaten kommer att göra henne sjuk, så sjuk att hon känner att hon kommer förlora sitt liv och lämna sina barn utan mamma. Här är Josefines berättelse om när hon drabbades av Breast Implant Illness och hur hon mår idag.
Början på slutet
I maj 2019 var jag en månad ifrån 30-årsdagen. Levnadsglad tvåbarnsmamma som jobbade heltid, stressiga och fysiska arbetsdagar, simmade och gymmade några gånger i veckan. Trots hyfsat god fysisk så fanns tröttheten och den dagliga huvudvärken där, som jag helt enkelt bara lärt mig leva med de senaste fem åren. För alla är väl trötta på morgonen trots att dom sovit en hel natt, alla måste väl sova eftermiddagslur och de flesta har väl huvudvärk? I slutet på maj så började jag få bröstsmärtor, det blev ett besök på akuten där man uteslöt hjärtinfarkt. Vänsterbröstet kändes konstigt och jag bokade dagarna efteråt en tid hos Bröstcentrum men dom hittade inget avvikande.
Kraschen, ambulansfärd & vita arkivet
I juni så rasade min värld, helt utan anledning och förklaring. Bröstsmärtorna blev värre, jag kunde inte dra ett djupt andetag utan jag låg i fosterställning i min säng framför en fläkt med öppet fönster men ändå kunde jag inte andas. Paniken av att inte kunna få luft! Artärprov och lungröntgen gjordes – jag var ”frisk”. Trycket över bröstet och känslan av att inte kunna andas är hemsk, men ingenting i jämförelse med migränen och yrseln som jag hade också. Migränen var så illa att jag kräktes, jag låg i ett svart rum och grät av smärtan, kunde inte svara på tilltal.
Min mamma ringde ambulans vid två tillfällen och grät för hon trodde att jag var allvarligt sjuk och höll på att dö. Jag förstår henne, för jag orkade samtidigt inte ens stå på benen p.g.a yrseln.. Hjärnröntgen gjordes via akuten och så småningom även ryggmärgsprov – jag var frisk. Jag var yr konstant, ingenting var någonsin still och det gick knappt att överleva. Min vilopuls var aldrig under 120 och vårdcentralen gjorde ingenting åt det, jag fick sluta använda min aktivitetsklocka för jag ville inte längre veta vad pulsen låg på.
Jag hade sån dödsångest så jag fyllde i Vita arkivet och jag kan inte ens räkna hur många gånger jag legat och filat på det innan jag skulle somna, för jag var så säker på att jag inte skulle vakna morgonen därpå.
”Sjukvården missar någonting och det kommer att bli min död”
Vid det här laget så har jag levt med oförklarlig yrsel, andningssvårigheter och migrän i en månad. Fler symptom börjar ramla in:
- synstörningar
- känselbortfall i halva ansiktet
- illamående
- noll aptit
- obeskrivlig sjukdomskänsla.
Jag får allergiska reaktioner varje gång jag äter och det spelar ingen roll vad jag äter. Jag svullnar upp på läppar och i svalget, jag har konstant panik över att svullna igen helt i halsen och inte få luft alls. Jag slutar äta men får ändå allergireaktioner. Det blir många besök på akuten och vårdcentralen. Akutdos med kortison ibland flera gånger om dagen i några veckor, till slut blir jag stående på kortison och får gå över till allergimedicin dagligen. Sjukvården missar någonting och det känns som att det kommer att bli min död.
Bilder på Josefines läppar vid allergiska reaktionerna.
De vill inte utreda allergichockerna då jag förmodligen hade för mycket pågående i kroppen. Jag har börjat tappat ord när jag pratar, jag kommer av mig och hittar inte tillbaka. Det är svårt att ha en konversation med mig och jag glömmer allting, det känns som hjärnan har slutat samarbeta.
Krampanfallen avlöser varandra
Jag får ett krampanfall, och ett till, och ett till. Jag har epilepsi men är välmedicinerad, inte haft krampanfall på flera år. Jag får göra EEG och får lämna blodprov för att kolla medicinen men allt är i sin ordning. Det enda avvikande är min puls, så dom kallar in mer personal och gör ett EKG också. Jag blir hemskickad men får ingen förklaring till mina krampanfall eller den extremt höga pulsen. Neurologen vill inte ändra medicinen för hon har väldigt svårt att tro min epilepsi är boven till mitt mående men jag övertalar henne eftersom inget fel hittas och det känns som jag snart ska dö. Jag får fler anfall av medicinändringen och blir i princip dement av nya medicinen. Tillbaka till ursprungsmedicinen och dosen. Tillbaka på noll.
Frisk på pappret men dödssjuk i kroppen
P.g.a yrsel och balansstörningar faller Josefine så illa att hon blir skadad och tvingas söka akut vård.
Jag kan inte röra mig från rum till rum hemma utan att bli otroligt andfådd och yrseln gör att jag ibland tappar balansen och ramlar. Lämnar massa blodprover eftersom jag nu även tappat så mycket hår att jag fått kala fläckar på huvudet, jag har ont i lederna, tröttheten är outhärdlig. Jag misstänker vitaminbrist bl.a men – jag var frisk.
Jag söker till öra, näsa, hals-mottagning pga jag upplever en klump i halsen, jag kan nästan inte äta någonting och det känns som den kväver mig. Googlar på oddsen för överlevnad för hals- och strupcancer, jag har kommit till en punkt när jag är en skugga av den jag en gång var.
Jag har inget liv kvar längre, jag spenderar mina dagar sängliggande, jag saknar att kunna titta på tv, kunna handla mat själv, min hund bor hos mina föräldrar för jag kan inte ta hand om honom längre och jag orkar inte vara en mamma till mina barn. Jag tar hellre en cancerdiagnos, bara det tar slut för min kropp orkar inte mer. ÖNH-mottagningen ger mig ingen cancerdiagnos – jag är frisk. Frisk men dödssjuk.
11 mediciner som inte hjälper
Under 5 månader har jag fått 11 olika mediciner utskrivet för att bota någonting de aldrig hittade, gjort både smärtsamma och obehagliga undersökningar, farit runt till olika mottagningar i jakt efter ett svar, åkt ambulans, spenderat oräkneliga timmar på akuten, haft så många besök på vårdcentralen. Men inte förrän en kväll i slutet av oktober skulle svaret komma till mig.
YouTube räddar mitt liv
Min bästa vän skickar ett klipp på YouTube till mig, en tjej som pratar om Breast Implant Illness. ”Lyssna på det här, det är ju du!”, säger min vän! Jag sov ingenting den natten. Jag grät i omgångar. Det finns alltså folk som upplever samma helvete som mig. Jag bokade explant direkt på morgonen, implantaten ska bort. Finns det 1% chans att det är dom och jag kan få mitt liv tillbaka, då betalar jag vilket pris som helst, jag gör vad som helst. Mina anhöriga trodde inte ens operationen skulle kunna bli av när vi kom dit p.g.a jag var i ett så dåligt skick. Jag fick inte i mig någon mat alls och sov ingenting.
Bild på det trasiga implantatet direkt efter explant.
Implantaten opereras bort
Men den 19 november 2019 vaknar jag upp ur narkosen, med ett dränage hängande ur mitt vänstra bröst och jag får informationen om att det bröstets implantat var i en enda sörja. Ett 6 år gammalt Mentor-implantat, som gått sönder. Jag tror att jag varit sjuk i Breast Implant Illness, med trötthet, hjärndimma och huvudvärk i fem års tid men att mitt implantat brast i slutet av maj när jag kände smärta och obehag och att jag sedan tvärt insjuknade. Kroppen hade förmodligen redan lidit länge nog och sa stopp då.
Efter att bröstimplantaten lämnat min kropp
En vecka efter explant hade jag tappat 4 kg vätska, kroppen hade varit i en inflammation och samlat på sig vätska för att skydda sig från det trasiga implantatet, är plastikkirurgens teori. Jag tappade snabbt min gula hudton och ögonen blev klarare.
Idag är jag inte sängliggande längre! Jag har slutat med allergimedicinen och får inga allergichocker längre. Jag behöver inte ha med mig adrenalinspruta och kortison varje gång jag lämnar hemmet. Jag jobbar 50% idag med anpassade arbetsuppgifter och jag har fortfarande yrsel men den är oftast hanterbar.
På bilden ses Josefines intakta implantat och bredvid ligger kapselvävnaden som omgett implantatet.
Jag kan köra bil, rasta min hund, vara mamma, handla i affärer och leva ett hyfsat normalt liv, fast om än på halvfart. Alla andra symptom jag haft är borta och det är så ofattbart att gå från att vara sängliggande i fem månader och tro att man är döende till att numera kunna göra alla vardagliga saker igen.
Vad vill jag säga till dig som misstänker att du är drabbad av BII?
Min explant räddade mitt liv och det är tack vare youtube-klippet som min bästa vän skickade till mig. Jag önskar jag kan få vara min bästa vän, fast till någon annan där ute som är sjuk men frisk enligt sjukvården. Jag hoppas den här hemsidan, min och alla andras upplevelser vägleder just Dig till ett beslut som får dig att få ditt liv tillbaka.
Breast in peace /Josefine
Senaste kommentarer